Prinsen hade haft en fasansfull natt. Ett evigt dunkande och smällande uppifrån taket, det var som att någon hade skjutit nyaårsraketer, och sedan ett avlägset råmande ljud hela natten, ja han fruktade återigen för sitt förstånd, och Daniela sov oskuldens sömn som vanligt, helt obekymrad om vad som tycktes ske.
På morgonsidan fick han en hel serie obehagliga sms-meddelanden från Cordelia.Det var infama och ondsinta utfall, blandat med diverse vulgära sentenser, det var så vidrigt att han inte längre orkade läsa.Han hade ju alltid haft en hög uppfattning om kvinnorna, men det hade sannerligen fått reviderats den senaste tiden.Nå, han var ändå viss om sin egen närmast fullkomliga person, och det kunde väga upp en hel del, och han slåg därvid ifrån sig obsceniteterna.
Daniela vaknade långsamt, det var som att hon var fast i drömmarnas rike, hennes ögon var beslöjade av en sömnighet utan gräns.Hon var som en gris, tänkte han, fastän utklädd till prinsessa.
- God morgon Daniela, sa han med stadig röst.Hur har natten varit?
- Åjovars, jag har sovit.....
- Jaa! Du kan sannerligen sova du, här har ju varit ett fasligt liv, det verkar som någon har skjutit nyårsraketer uppifrån taket!
- Jasåå....nää jag har inte hört något.Är inte det där såna där....illusioner, det kallas?
- Ja isåfall har jag blivit riktigt sjuk.Nej Daniela det är något underligt som pågår här.Och kor som råmar oupphörligen, jag undrar om det finns någon bondgård här i närheten...?
Daniela skrattade mjukt, och klev upp ur sängen.Hon utgjorde en förförisk bild, en Törnrosa som dykt fram ur en tusenårig sömn.Hon skulle inte ta honom på allvar, inte den här gången heller.
- Nej min käre vän, jag tror att du lider av mardrömmar...
- Mardrömmar! Jag har icke sovit en blund.Och sedan, vad händer sedan, jo den här förfärliga Cordelia skriver otäcka och vulgära meddelanden för att ytterligare störa mina känsliga sinnen! Jaa, jag är en prövad man, men med hedern i behåll hoppas jag, och förnuftet.De här kvinnorna äro verkligen på livets skuggsida, jag jag menar att de hamnat i en grop, jag förstår dem icke, jag vämjes vid dem, men kommer icke ifrån deras järngrepp!
- Lugna ner dig litet.Kanske bör du uppsöka en läkare, sa Daniela och försvann ut genom dörren.

Han kände sig upprörd på sin egen bekostnad.Och Daniela föreföll inte längre så där ungflicksljuv, hon hade säkert en cynisk och likgiltig inställning till allt det här.Kanske var även hon i maskopi med högre makter, hustomtar och allt vad galenskap som kunde hittas på.Nå, han skulle försöka hålla god min och uppvisa en glättig attityd så länge.Hon skulle säkert avslöja sig själv, om hon nu inte redan hade gjort det.

- O min prins, sa hon, och gick fram och kysste honom överallt på kroppen.
- Nämen Daniela...lugna dig lite....jag vill fråga om du aldrig hyst en mörkrädsla här.När du var liten och så.Det måste ju ha varit alldeles rysligt att växa upp såhär....och det sätter sina spår vetdu.
- Jo, visst var jag mörkrädd.Men det vände och nu är jag snarare rädd för ljuset och allt hemskt man kan få se.Är inte du det....alla hemska figurer i människogestalt.
- Hmm...jo verkligen.Ibland kan jag bli rädd för mig själv och det onda som applicerats i mig som ett gift i lönndom.Jag är inympad av ondskan, men ämnar icke bli slav under detta!Och icke du heller!
- Jamen Jan....!! Skärp dig !

Något ytterligare blev inte diskuterat om detta under dagen.Daniela uppvisade en mild och följsam attityd, snart var allt av spöken och egenheter glömda, och man tog en vårpromenad ute i det förtrollande landskapet, som nu gjorde sitt bästa för att ena och förena de vackra tu.
Det var sannerligen en lättnad detta, att låta naturens läkedom strömma in igenom kroppen, och han kände sig tillitsfull och lite förförd på en gång, men han tordes inte yppa så mycket om detta.Han ville inte låta henne gå in i någon illusion, men visst var han ibland vanmäktig av åtrå, och hennes snedsprång kunde fortfarande få honom att må fysiskt illa.
- Du är ute på jakt här ibland, sa han likgiltigt.
- Nej inte så ofta nu sen pappa dog.Men jag skulle gärna återupptaga denna hobby, det är så tillfredsställande att lägga ner ett byte, om du förstår.Att underkasta sig naturens lagar på det viset.
- Nej det förstår jag inte alls.
- Du kanske kan lära dig.
- Jag äro för gammal att lära!
Så påbörjades en ny långdragen diskussion om vad man kunde ha för sig här ute på landet, och det mesta mynnade ändå ut i att man skulle försöka anpassa sig, hur nu det skulle gå till.
- Naturens lagar kanske kunna förena oss! sa han högtidligt.Vi äro natur både du och jag, och vi får väl konstatera att vi sluppit alla yttre lyten och deformationer.Nå, med tanke på att vi har så goda yttre och inre förutsättningar ska det inte vara några problem.Men jag kommer att taga itu med spökerierna inatt, eljest blir jag tokig! Det är vanvett att se det som normalt vilket du tycks göra, jag tror ibland att du är besatt av någonting, förhoppningsvis något gott som kan gynna oss.Och inte bara pengar som du strör ikring dig på ett lättsinnigt vis....det där tyder på....
- Är föreläsningen slut??
- Ja.Nu är den slut.