Det började skymma tidigt på eftermiddagen och prinsen greps av en otillåten oro, han hyste betänkligheter inför natten, och vad som skulle komma att ske.Han måste hålla vakt, och skydda sin nyblivna prinsessa ifrån nattens alla faror, han skulle låna ett vapen och hålla överblick över de dystra lokaliteterna.
- Ja gör vad du vill! Jag tänker sova, sa Daniela smått irriterat. Dina hjärnspöken borde egentligen behandlas på annat sätt.
- Jamen, jamen....hurdå? sa den uppjagade prinsen.
- Inte vet jag.Dina vettlösa fantasier....ta dem så ett tecken på något gott.Om du ser allting som hot...
- Det hotar mitt förstånd och min välmåga, inser du inte det? Tänk att jag trodde att du hade tillskansat dig vissa rent psykologiska insikter, men där tog jag miste.Nåväl.....så är det med kvinnorna, det insåg jag för länge sen.Usch och tvi, men sov gott du! Skyll bara inte på mig om något går galet.
- Vad muttrar du om! Gonatt!

Så lämnade hon honom åt sitt öde framför den stora öppna spisen, och han kände ett måttlöst förakt nu, kanske borde han hysa medlidande med denna tydligen helt bortskämda och egenkära dam, men nu hade hon visat sitt rätta jag.Å andra sidan hade han inga alternativ, att försvinna härifrån var nog döden själv, då skulle han snart hamna i Cordelias giftiga klor igen.
Han gick upp på vinden och såg sig omkring.Det var tyst och lugnt, endast vinden tjöt genom fönsterluckorna, här hade nog ingen satt sin fot på ett sekel minst.Plötsligt såg han ett monster, ett mellanting mellan spöke och varulv, det var så otäckt att han tvingades fly nerför trapporna......
- Daniela! ropade han gällt, och det var ett ångestskrik som ekade i slottet, och skulle skrämma vem som helst från vettet.
Han intalade sig att inte gripas av panik, men i denna stund var det naturligtvis bara Daniela som skulle kunna rädda honom....
Hon stod i sovrummet och klädde av sig, och verkade synnerligen ointresserad av vad prinsen hade att anföra.
- Nämen, gå och lägg dig då, sa hon, har du drabbats av nån sorts anfall eller...nä vet du ska du hålla på så här varenda dag så orkar jag inte med dig, du har ju ingen distans till nånting längre.
- Jamen.....jag såg verkligen någonting däruppe, det var som en hybrid, en sorts......andligt väsen som trängde sig på och hotade slita sönder min hjärna!Ursäkta mig min sköna, jag är ej den som tror på det övernaturliga, men den här figuren voro i sanning helt real...jag blev......jag föll liksom utför någonting, och sen sprang jag ner hit...
- Jaha. Så dramatiskt.Är du full? Sätt dig och skriv nånting då, jag orkar inte höra på dina sagor längre.
- Hm, Daniela du tar mig icke på allvar.Men jag kan tala om för dig vad du är för något, du är en bortskämd falskmyntare! Ett kvinnligt våp som tror dig stå utanför allt det onda som andra kunna känna! Det är allvarligt vetdu, har du inga skrupler eller nån sorts moral?Jaa..........i min enfald trodde jag att jag sett botten i kvinnorna, och deras falskhet och allmänt lastbara väsen, men det här går utanpå allt annat.Nåväl nu har jag insikt, och inget mer att anföra om det här.
- Gå och lägg dig din jävla stolle!

Prinsen kände sig helt förfördelad nu, men gick vackert och lade sig,han hade tömt ut alla möjligheter, och någon sorts vettig kontakt med Daniela tycktes han ju inte få heller just nu.Skulle han behöva lida mer förödmjukelser, javisst han hade gjort onda saker kanske, men det var ju så länge sedan, och nu kom det vanärande och plågsamma straffet.
Det värsta var att hon såg ner på honom, reducerade honom till en fullständig nolla, trots allt han gjort för henne, och allt vackert han talat om henne.....
Hon var som infekterad av det ondas makt, det märkliga var ju att hon samtidigt tycktes vaccinerad mot alla de här spökerierna, hon såg dem ej, eller ville ej se dem.Han hade hört talas om häxor och demoner som planterar sig i en kvinna, och här var nu ett tydligt exempel!
Visst skulle han kunna skriva om det, men ingen skulle tro honom, och ingen skulle heller orka läsa.....

Det blev åter en fasans natt ute på heden.Han såg vampyrer och trollsländor flyga runt i rummet, och han var inte längre säker på om det var Daniela som låg bredvid honom.Hon andades djupt, med uppspärrade ögon, han förmådde inte tala själv, utan viftade vilt ikring sig.Var det här ett anfall av delirium tremens, tänkte han, men han hade ju inte smakat något starkt på flera år.Var det en gudomlig prövning, han ville väcka henne, men tordes bara ligga och invänta gryningen, kanske bar den något gott med sig, eljest var detta slutet, det helt igenom fasansfulla slutet ...