Mina ögon fixerade
själen försjunken och
läpparna förseglade
ett enda hopp i mitt hjärta
en rörelse, utan panik
något tyst och något stilla
jag rör mig mot fönstret
öppnar det, andas tungt
tittar ut över himlavalvet
någonting säger mig
att det aldrig varit vackrare
Mina fötter nu på karmen
mina läppar torra av vinden
jag andas tyngre än förut
ett steg, två, och själen skriker
jag är tyst, utan panik, utan rörelse
min vilja att leva hänger dystert kvar
på fönsterkarmen