Det dansar en flicka,
en fager mö
där aldrig en människa
någonsin går,
i fjärran
långt borta
vid myr och sjö,
en älva
med guldgult
och lockigt
hår.

Säg, är hon en saga,
en svunnen dröm
en aning,
en hägring
som aldig vanns,
en tanke
en vänskap
en kärlek öm?
Hon ler för sig själv
när hon tråder sin dans.

Novembers natt
är så kall
och så lång
blott månen kan se
att hon finns, nånstans,
ty ingen
som själv ej är saga
och sång
kan tro
att en flicka
som denna
fanns

Och dimman den tätnar
i morgonens stund
och dagern
sig tränger
bland ris och snår.
När sakta det ljusnar
i enslig lund
av älvdans
och flicka
ej finnes
ett spår