Jag var för stolt för att erkänna.

Jag var för envis för att ge upp.

Jag låste dörrar som var öppna.

Jag släppte inte in någon tillräckligt nära.

För att jag ska slippa förklara hur jag tänker.
För att jag ska slippa förklara hur jag mår.
För att jag ska slippa förklara när du tar pulsen.

Vem skulle förstå hur det verkligen känns?
När jag berättade att;

Allt jag värdesatte, smulades till stoft inför mina ögon.
Allt mitt hopp grusades till sand, när du togs bort från mig.

Men jag slipper din ömkan, din klapp på axeln
och din förståelse.

För hur kan du dela mina upplevelser och känslor fullt ut,
när du inte är i mina skor?

För vem skulle kunna?
Ja, vem skulle kunna, förstå hur det verkligen känns?

Skriven 2007-06-18 | Kristian Lind © 1999-2010