En raquinsk mardröm. Den begynnande värmen är god, men det bräckliga pockar. Hon är kärleksfull och öm under smekmånaden, men snart slår hon ihjäl mig och sänker ner mig i floden. Än brinner begäret. Än sliter tiden framåt.
Men begär slocknar och tiden är stum.
När hon kommer nära är hon blek och orolig.

De sa att det skulle regna idag. Men de regntunga molnen håller sig retsamt täta.
De väntar på mig. Jag stirrar ut. Vägrar dem.
Till slut orkar de inte hålla det inne, som om de vore fulla av minnen de helst vill glömma öppnar de sig.

Uttorkade söker molnen sig till havet för att släcka törsten, de kommer snart åter.
Björken dansar till azurstänkta toner. Solen slösar idag, bränner av det sista.

Som variga sår dyker de upp. Än är de få. Än pulserar björken.
Men det är skördetid. Hugg ner lusten och förvarar den svalt till våren.

En vind från framtiden kommer ilande och påminner om att det kommer att bli kallare.
Knopparna från våren måste känna sig fåniga då de minns sin rädsla att födas när deras kamrater faller döda till marken.

Solstrålar hoppar på de fuktiga löven och de glänser som de vore av guld.
Kanske har Midas lekt kull med träden i skogen.

Ljudlöst faller de. Som bloddroppar, en efter en. En brunrostig pöl växer under björken.
Löven försöker rida på vindpustarna men regnet tvingar dem ner.
Marken tar vid och drar sakta ner löven i underjorden.

Blottad och skör. Mörkret skänker ett döljande hölje.
Vinden viskar vansinnigt, björken skälver.

Tusen nakna armar sträcker sig desperat mot himlen.
Tallen står hånfullt påklädd och ser ner på sina förtvinade grannar.

September du lögnaktiga slyna. För bra för att vara sann.
Oktober försöker inte ens. Askgrå från första stund. Ärligt.
November vässar vinden och kastar pilar av isande kyla mot kinderna.