I drömmen var jag en lejd hantlangare på mellanchefsnivå i en ”organisation” och projektansvarig för konstruktionen av en enorm robot.
Jag var på väg till monteringsplatsen för att övervaka initieringsfasen av den färdigbyggda kolossen.
Som sig bör när man är jobbar för en ”organisation” färdades jag på ett suspekt sätt. Jag aktiverade en hemlig spak, fattade ett stadigt grepp om ett trafikljus och flög iväg.
Som Mary Poppins flöt jag på nordanvinden mot robotbarnet för att övervaka dess första steg.
Jag vet inte om ”organisationen” var ond. Personligen kände jag mig inte ond. Å andra sidan kände jag mig inte god heller. När man bara är en liten kugge i maskineriet är det svårt att varken se eller förstå helheten man ingår i.
Konsekvensen av att kyssa en gigantisk robot till liv med elchocker är dock att den i nio fall av tio löper amok, ödelägger och massakrerar allt och alla i sin närhet. Ett uppförande som i allra högsta grad strider mot gängse uppfattning om vad godhet är. Jag borde kanske ha funderat mer kritiskt kring min insats.
Men så länge maskinen går kommer kuggen att snurra i de spår den sitter. Jag gjorde det enda jag kunde. Jag snurrade.

I efterhand är jag lite besviken på att drömmen tog slut innan roboten startades. Jag har alltid velat utbrista i ångerfull panik: ”Vad har jag gjort?! Jag har skapat ett monster!” Om jag någonsin får barn…