Jag befann mig i ett okänt hus. Min parkas var puts väck. Jag hade vänt upp och ner på hela kåken och sökt i minsta vrå. Överallt utom i sovrummet. När jag började rota runt i rummet kände jag mig iakttagen. På sängen satt en gul nallebjörn och vräkte sig. Hans blanka knappögon stirrade hotfullt åt mitt håll. När jag mötte blicken sluddrade han sävligt, ”det du söker finns inte till höger”. Han hade en dryg självsäkerhet i rösten som bara en superond bossnemesis kan ha. Jag fick uppfattningen att nallen trodde sig ha sagt en gåta. I ett rebelliskt ögonblick gav jag honom därför fingret och gick åt vänster, mot en garderob. Bakom mig hoppade en kudde upp på en byrå, intog en hotfull pose och morrade. I brist på omdöme morrade jag tillbaka. Då stegrade sig kudden på bakhörnen och vrålade. Jag stelnade av skräck.
Visst ni kan sitta i er trygga boning och skratta. Men avgrundsvrålet skrämde min själ ur kroppen, slog den med en mattpiska, manglade den, pissade på den och hängde den på tork på en plats där solen lyser stekhett på ena siden och en iskall vind blåser mot den andra.
Jag rörde mig i slowmotion och öppnade garderoben. Där hängde min parkas. Utan att släppa blicken ifrån kudden tog jag jackan och smög försiktigt baklänges ut ur rummet.