Jag hungrar efter dig, som den utsvultna vargen efter lammen.
Snälla lämna mig inte här, för att dö i skammen.
Din doft, dina kyssar, din närhet, allt är borta nu.
Alla minnen jag inte längre kan dela med dig, sliter mig itu.
När vände vinden? Kommer du ihåg, när vi var som kära?
Livet var som när ett nyfött barn andas, född att bära.
När föddes tomma ord? När blev våra hjärtans röst tabu?
Frustrerad över hur lätt jag gav upp allt, som var du.
Jag är så ledsen, för det jag sade och att jag inte lyssnade.
Jag förlorade allt, när hjärtats och kärlekens röst tystnade.
Allt vi hade tillsammans, bara tynade bort.
Resan vi tog tillsammans, var alldeles för kort.
Jag hungrar, ja, jag hungrar efter dig min livs vän.
Skammen får jag bära, men hur släcker jag hungern?

Skriven ‎2010-03-08 | Kristian Lind © 1999-2010