Jag lämnade över ett urval till redaktionen någon gång mot slutet av året. Efter några veckor av ovisshet var jag anställd som drömjournalist. En sak ledde till en annan och jag var i en expansiv fas men jag kände mig nedstämd. Orsaken var att jag egentligen hade tappat fokus på mitt arbete. Jag kunde ligga stående i en garderob. Jag kunde sakna något vettigt att göra och trilla gråtande i flera dagar innan något dök upp som hjälpte mig att flyta med strömmen i någon vecka som var annorlunda mot då.

I början på kyrkoåret satt jag med en rockstjärna i ett hotellrum i Barcelona och han var mycket butter. Han berättade att hans sällskap hade skingrats efter ett bråk om pengar. Bakom sin polerade skalle satt han och skrattade av sin neuroleptika. Han mindes natten då han sade farväl till sina nerver. På kvällen spelade han bas och längtade hem.

Jag lade undan frågorna jag hade förberett. Det var uppenbart att han led av demens och att han inte skulle komma ihåg mig. Han pratade om sina bröder som han hade träffat på ett slagfält. Han berättade om alla gånger han hade suttit barnvakt och frossat i getost och gylfens passionsfrukt. Stödorden var det värsta jag har sett. En enda röra. Han gjorde en okontrollerad rörelse och tappade sina tatuerade blåklockor från överarmen och jag hörde dem klämta när de nådde golvet. Han nämnde ideligen Oscar Wilde och tog fram hans böcker ur en rosa handväska.

När det blev natt gick han på staden och blödde inuti. Han sökte upp en särskild dörr och astrologen visade honom orsaken till hans shopping och hur han kunde strama åt sin budget. Han ägde ingen spegel men roulettehjulet snurrade med ryska bokstäver. I hans husvagn låg en älskling i badkaret. Som han behövde en dusch, som han behövde en frisk fläkt som rann hett över skuldrorna, som han behövde en brudgum som tittade ut genom rosa glas.

Porlande inombords och lyssnande på det engelska språket som ett obegripligt latin höll jag rockstjärnan som stal av de upplevelser han lärde ut. Jag var knuten till ett klockverk och slet loss advokatperuken från manxmannen och maestron. Jag tog ögat som en monokel och såg hur det kisade vint över den stora näsan på en dandy. Den där kritikerrosade klänningen över reumatiska höfter var Marys och det tomma pianot stod som en värkande 50-årspresent medan resten av huset gapade tomt och lämnades av en förstklassig och femstjärnig samvaro.

När jag var ensam och sjönk in i mig själv kände jag avsmak. Det fanns inte en fläck på limousinen. Han sov ostörd där inne i tolv timmar. Det var bara för mig och mina läsare han tappade ansiktet. Jag tror att jag pratade med hans drogade och hypnotiska drömjag som pekade ut resmålen i hans liv. Bara när han var ensam dög de spåniga krönikorna och den betuttade poesin.

När jag gick var han tvungen att ta på sina solglasögon. Han måste ta en tupplur innan han gick ut och mötte henne. Allt mer tillbakadragen. Han drack bara som pojke. Pojken förstod inte vad jag sade. Kvinnan var ensam på balkongen med en farlig värme. Ingen kunde se hur hennes fingrar rörde sig när han kom, målad som en livegen och levande död.

Du pekar ut Missy som högt uppe i luften håller en död tupp i famnen. Vi kör förbi kyrkan där du blev döpt och jag ser mig själv ovanifrån när jag går till fots till din farbrors hus. Jag dricker ett elixir och går planlöst runt en begravningsplats på tomten. Jag blåser rökringar och tittar på Melissas och Abigails kors och inskriptioner. Tillbaka vid huset där en lampa är tänd tar jag fram den nyckel jag förvarar mellan brösten och stoppar in den i nyckelhålet och vrider tills dörren öppnas inifrån. I kalsongerna står Olle framför mig och ser ut som ett förvirrat frågetecken. Det var tjugo år sedan vi sågs sist. Jag säger att jag inte har lust att prata, att jag bara vill sova. Jag går in i det pojkrum jag fortfarande betraktar som mitt. En misslyckad konstnärs hobbyverksamhet skriker från väggarna och gör mig illa till mods. Innan jag somnar i en unken pyjamas ser jag Orlando ligga på nattduksbordet. Ur ett pornografiskt magasin stiger Missy med en flaska Feteasca och en vinöppnare som inte behövs eftersom jag redan har rest mig upp och är på väg in i vardagsrummet i mitt chockade tillstånd av sömn och jag ser dig sitta i bilen och vänta.

Jag ser att min handflata har linjer för tusen tillfälliga partners. Nästan varje kväll träffar jag en ny kärlek. När jag checkar ut kommer jag aldrig att se någon av dem igen. I spegeln i lobbyn står en främling utan familj och historia. Han berättade aldrig att han heter Paulo eller att han äger en sådan flådig bil. Jag hör honom starta den medan jag plockar bärnsten ur akvariet för en buddhistisk ritual. Jag avlägsnar flickan från pojkrummet som nu står bevarat som jag minns det. Jag hittar hundratals inbjudningskort till en orkester i tryckkammaren. Utan att tänka slänger jag bort alltihop. Genom det öppna fönstret känner jag vinden i mitt hår som nästan flyger av när du kör alldeles för fort genom vischan mellan stora oöverskådliga städer.