Jag fumlar runt och tappar takten.
Vad var min replik i andra akten?
Oj! Där är publiken! Nu blir jag nervös.
Den här gången ska jag vara ärlig och seriös.
Jag är nickedockan som vill vara som ni,
men i skådespelet styrs jag och bara låtsas vara fri.
Med snören nickar jag åt publikens skratt.
Ger valuta för pengarna och lyfter på min hatt.
När applåderna tystnat bort, ligger jag kvar som en hög på marken.
Hör fortfarande barnens glada lek och skrik ute i parken
Om någon brydde sig om mig, skulle jag inte känna mig som en trasa.
Vem skulle vilja ha en marionett till vän? Det är min fasa.
Nu bidar jag tiden tills de tröttnat, och tycker dockan är trist.
Att jag gjort mitt och har passerat min frist.
Om bara någon såg mig för den jag egentligen är.
Förstå att jag är mer än ett söndags skratt på scenen här.
Skulle jag kunna vara mig själv som älskad och familjär.

Skriven ‎2005-03-25 | Kristian Lind © 1999-2010