Den gula honungen rinner längs vinterbleka fingrar.
Bildar bärnstenar uti fingerspetsarna.

Och din blick sa mig mer än tusen kyssar.
Och din kyss sa mig mer än tusen blickar.


När vi nu går på samma slaskiga stenplattor
är det som om strålkastarljuset i blickarna
har släckts och
för evigt slocknat.

När vi sedan stirrar på varandras munnar
för att söka smekande ord
ser vi kedjor
som sitter fastsurrade
kring stålgrå läppar.


På slaskiga stenplattor
släpar vi fram våra slöa skosulor
med våra ben fastkedjade i varandra.

Det finns en nyckel som befriar oss.
Den är dränkt i brinnande honung