Det är mörkt, svart. Hon ser ingenting, inget ljus, bara mörker.
Hennes läppar fuktas, rör sig, redo att tala, men hon säger ingenting.
Det är tyst, hon ser inget röra sig. Det är kvavt och varje gång hon vrider sig knarrar sängen och hon suckar djupt.
En strimma ljus hade nu trängt sig in i det kalla rummet. Hon kisade mot det och fick med tiden och synen reda på att snöade.
Hon drog nu den tjocka filten i påslakanet över sitt rödlätta huvud, det enda man såg i detta ljus var en kontur av ett flickansikte, gömd under täcket.
Flickan var begravd, hon varken såg, hörde eller sa något. Hon såg ljuset, om hon lyfte på täcket, men hon visste inte vad hon skulle göra med det. Hon funderade…
Då kom ett nytt ljus, det skimrade i turkosa och rosa färger, liksom lyste som en eld genom täcket, ” du föll, jag plockar nu upp dig. Du har inte förlorat, spelet har bara börjat, och det är nu ditt kast. jag vill inte skada dig, res dig, slå ditt slag” det starka ljuset drog bort täcket, drog bort markiserna och lät solens strålar svepa över det dystra rummet.
Ett rus flög genom flickans kropp när hon liksom bars ut ur rummet och hon kunde inte låta bli, mungiporna gick okontrollerat uppåt och innan hon hann hejda sig, hon skrattade, för första gången på nästan ett år, hon skrattade. Det enda hon behövde göra var att inte återvända till det mörka rummet, fyllt av hemligheter och otäcka minnen.

Det finns härlighet och ljus