för jag är rädd
det är jag, fast ändå inte

jag är stark i mun och arm
men mot dig är jag ingenting, du kan trycka ner mig hur du vill
för egentligen betyder du något obetydligt

och jag känner alltid att jag inte räcker till
och jag vet aldrig vad du vill ha mig till
du böjer mig hit och dit
trasslar in mig så djupt

ingen kan någonsin
aldrig
trassla upp mig

minns du när jag var liten
mjuk och len likt sammet
glad och ljusare än solen

men jag blev större
så fruktansvärt trassligt

men du min älskade
om du lovar att inte svika liksom han
kan du få börja
och om du sviker gör det nästan inget
för snart känns det väll inte längre?
nej, snart känns nog inte något