De tror att jag är ensam

Och de tycker synd om mig!

Ingenstans kan man känna sig så ensam som i ett rum fullt av människor.

Jag är inte ensam

Jag finner bara inte mycket tröst i andra.

Tvärtom.

Jag fyller mina böcker med mitt liv

I gengäld förgyller andra mitt liv med sina ord

Jag är inte ensam, jag har ju orden.

Nog för att jag ofta känner mig vilsen och rotlös

Men jag vet varför.

Jag lider av omgivningsöverkänslighet. Det kliar.

I en av mina böcker står det att hoppet är det sista som överger en människa

Men hoppet tär så mycket på oss.

När det aldrig kommer något man vill se

När man går och hoppas, väntar och aldrig finner,

Dör en bit av din själ varje dag.

Jag undrar om jag är död?

Jag borde kanske leta efter livet någon annanstans.

Men jag är rädd,

för besvikelsen, för avvisandet

och för det hopplösa i min ansträngning

När jag var liten var jag rädd för döden.

Kanske för att det inte går att föreställa sig den.

Föreställ dig ingenting.

Det går inte.

Jag har slutat försöka, istället tänker jag mig döden som frånvaron av mina tankars likmaskar.

I ingenting ryms ingenting,

När jag upphör att vara upphör allt med mig.

Det känns tryggt.

Sanningen är sann,

Även om den är hemsk.

Det känns tryggt.

Verkligheten verkar och jag ser på.

Men det är bara tomma fraser som sårar och gör ont.

Och jag är ett träd som faller i en öde skog