det är så befängt att riva murar
befatta dig med det sköra
och låta dina trådar skapa nya nystan

jag har inte samma stretchade ork som förut
är söndersliten, och min gata
eller ännu hellre hela min värld

har förvandlats till ett av dom där gulnade fotona
de som glömts bort i någons skrin
någonstans på toppen av en gammal kvinnas vind

ska vi verkligen inte bryta isen
så du kan klampa runt i min säng
röra runt bland mina kuddar
bland mina känslor

med mitt leende fastspikat på väggen
tryck Hold och dra allt i slowmotion
vi kan skratta in evigheten i sänggaveln

jag kan ta mitt rödaste läppstift
och rita ett hjärta på din bröstkorg
vi kan kalla det kärlek
för allting som någonsin spelat någon roll
är du