Redan medlem?
Logga in
From Stockholm with lovedet enda jävla moraliskt rätta vrider om inuti mig
biter tag
sliter sönder
äter upp mig inifrån
snälla, ljug för mig för, då sanningen är mitt mörker söker jag inte ens ljuset jag famlar mig inte fram genom svärtan sökandes efter ett handtag
nej
jag stannar där för det är bara mitt jävla fel och ett liv i mörker kanske inte är så illa ändå självklart missar man mycket vackert men därmed missar man också mycket av det onda
och det är väl hela poängen? att det jämnar ut sig i slutet? jag ger tanken mitt allra mest innerliga hopp och nu, nu lämnar jag ut mig till mörkret ljuset får hitta mig, där jag kommer att sitta på den kallaste av stolar, i det kallaste av rum med de kallaste av tankar
(i mina ljusa, förbjudna drömmar flätar vi samman våra fingrar och åker någonstans, tillsammans)
|
Nästa text
Föregående
fakieform |
