han är lång nu
når mig till pannan

lång och lite gänglig
han har alltid varit så smal

men när han ligger där i min famn
skakande 
i fosterställning 

och tårarna kommer fast han inte vill erkänna det

då är han min bebis igen

och minnesbilder ur hans barndom trycker mitt hjärta
mot gränsen för det uthärdliga

hur ska han någonsin kunna förlåta? 
hur ska han kunna förstå? 
vad kan man berätta? vad behöver man berätta? vad borde man? 

jag smeker sakta över den smala ryggen 
sjunger en sång ur hans barndom

ur min barndom

och smärtan blir bådas
i tröstens stilla morgonstund