jag mådde dåligt i två dagar,
grät igenom dom,
trodde jag blivit osams med min käraste
för att jag hade druckit...

jag ville prata med honom,
han gick omkring på rummet och plockade upp sina grejer,
han hade nämligen nyss kommit hem från stockholm igen.
första återseendet efter två veckors abstinens från honom.
men jag bara kände som om jag var till belastning för honom,
igen,
bara i vägen.

jag flydde rummet,
med gråten i halsen
och han trodde att det var hans fel,
igen...
återigen gjorde jag bara fel...

kniven i understa lådan
gav inget resultat,
min handled räddades av dess slöhet
och av min kompis som kom in i rummet
precis när jag försökte klura ut
hur jag skulle komma åt ett rakblad...

dagen efter gick jag till en kurator
och jag kände mig glad,
rentav uppåt.

men glädjen var blandad...
glädjen i att skada mig fanns också där...
jag tog en engångsrakhyvel,
bände upp den med den för slöa kniven och tog ut rakbladen.

långsamt såg jag hur huden delade på sig,
hur det röda blodet började rinna,
hur såren kom till.

tre små snitt,
långsamt skärda
märker nu min handled
och jag mår inte dåligt över att ha gjort det.

det jag mår dåligt för nu
är att mina vänner
och min käraste skulle kunna se dom...

deras besvikelse över detta kommer göra så ont...
med rätta har jag känt på sistonde att jag är en fotboja...
jag bara gör så att alla runt omkring mig mår dåligt.
jag bevisar det allt för ofta...