Beckomberga, jovisst ; Där arbetade jag som ung, det var svårt, egentligen vill jag inte minnas för mycket, men det var så många jag tyckte om och kände för. Det var mycket som var hemskt, men vi visste ju inte bättre ; Då, förr.

Alfhild plirade mot mig med en tår i ögonvrån. Hon finns inte längre, jag saknar henne, klokheten värmen hos en människa som hade förmågan att se andra, att ta in och bära dem. Hon blev ett stöd, fast vi pratade aldrig om det, jag vet att hon såg min bipolaritet, var rädd om dig, sade hon ibland, det är inte bra att sova för lite.

Jag vet att Alfhild skötte sitt jobb på Beckomberga bra, hon hade sådana kvaliteter som väldigt få människor har. Någon gång nämde jag att jag hade kontakt med psykiatrin av idag, hon skärskådade mig med fast blick och vi sade aldrig mer om det. Respekten lyste i den där brinnande intelligenta blicken hos en kvinna en bit över åttio år, som visste mer än de flesta om hur det var och hur det blev.

Vi kunde enas om att hur som helst, var det väldigt tokigt och rent av tragiskt när man slängde ut de med ett behov av att slippa kylan därute för att ens orka överleva.

Men har psykiatrin någonsin sett människan.

Jag är glad för att vi inte talade om var psykiatrin tog vägen sedan, för det blev aldrig bättre, allt bytte bara skepnad från kallbad till KBT, från lobotomi till elchocksterapi, från spännbälten till kemiskt fasthållande, fortfarande vet vi inte bättre. Fortfarande handlar det om tvång och om att göra om. Jag ville förskona Alfhild inte lägga sten på börda.

För Alfhild var villkorslös kärlek, sunt förnuft, hon var respekt och klokskap, hon var en otroligt stark kvinna med kvalitet, allt som psykiatrin saknar och behöver för att man överhuvudtaget ska kunna kalla den vård.