Du säger att du förstår.
Men, ändå blundar du.
Du blundar när jag visar mina äckliga, blödande sår.

Det är äckligt,
det blöder,
det svider,
det känns,
det gör förbannat jävla ont,
men du ville se,
du sa att du förstod,
att du ville se.
Att du ville förstå.

Du förstår lika lite som alla andra,
det gör ont.
Du förstår inte, men jag förstår.
Jag förstår att du tycker det är äckligt.
Det är äckligt,
det är obehagligt.
För dig.

Men öppna ögonen då,
se hur blodet forsar,
det är min verklighet
och det är äckligt,
obehagligt,
men framför allt är det verkligt.

Det är verkligt,
fast du blundar,
du blir obekväm,
det är ju fan äckligt.

Blodet forsar och de äckliga såren lever jag med,
de som känns,
som svider,
men du kan inte förstå,
du blundar.
Du äcklas.
Du sa att du förstod,
men du klarar inte blodet.
Du äcklas.

Du förstår inte och jag bryr mig inte.
Men det gör ont,
det blöder,
det är äckligt.

Det är äckligt,
men jag dricker blodet.
Jag dricker blodet som äcklar dig,
jag livnär mig på det,
jag älskar det.

Det smakar smärta,
det smakar rent,
det smakar underbart.
Det smakar verklighet.
En verklighet du inte klarar av.
Min verklighet.

Jag dricker verkligheten.
Jag dricker blodet.
Det är rent.
Du äcklas.
Jag älskar att äckla dig.