Du vände mig upp och ner
så innehållet östes ur
en mörk period
jag inte kunde finna
allt du skakat ur mig.
Jag kallade det sans, principer,
moral eller dygd.
Du ville inte ge det ett namn,
det var fult.
Du sa till mig att det var begränsande.
Men jag är bara en människa
och vore jag något annat
så vore det också bara.

Att behaga dig,
som enda ljuspunkt
när det var mörkt.
Jag kunde försöka,
det gjorde jag.
Du tömde ur mig
i en tid
när jag inte hade kraft att fylla på.

Din lilla docka,
en simpel leksak.
Jag trodde på dina principer
och du drevs av lust
och du drevs av min desperata blick,
den som vädjade till dig
när jag inte kunde skilja rätt från fel.

Jag levde kvar i min tro
att du var annorlunda,
du var inte som någon annan,
ingen jag mött.
Men jag fann att
din drivkraft låg i
att vara unik,
vilket gjorde dig
precis lika originell
som alla andra
som jag mött.

Njutningen
av att se dockan söka svar
får du inte av mig.
Du finner en ny att tömma ur,
du ska finna henne
som är precis lika originell
som alla andra.