Jag sa dig,
att dina fötter skrapar i marken
när du går,
för jag tyckte
att skorna skulle bli
fort utslitna om du inte lyfte ordentligt
på dina fötter
när du går.

Du sa mig,
att det är visst en definitionsfråga
och jag tror att
jag förbehåller mig rätten
till att lyfta mina egna fötter
så högt över marken
när jag går,
som jag själv finner passande.

Fast jag inte ville ställa till förtret
blev jag lite illa berörd
av mitt eget sätt att lägga mig i
vad som kanske egentligen inte angick mig.

Varför är det ibland så svårt
att fråga rätt ut
om det kanske fanns en anledning
till att fötterna skrapade i
där vi gick
och vad gör oss så förbannat stolta
att vi inte kan säga
den som går vid vår sida,
att bördan blivit för tung
och det är därför
jag inte orkar lyfta
på fötterna
helt ordentligt.