Dränker mina sorger med papper, fjäderpenna och bläck.
Tårar som dränkt arket, förvandlat det till en enda stor fläck.
Knycklar ihop pappret, lämnar en bläcktårpöl på mitt bord.
Tar ett nytt ark, stirrar på bläcktårpölen för att hitta ord.

Minns inte längre vad jag skrivit, men sorgen är lika tung och stor.
Även om ingen bett mig bära sorgen, så bär jag den, som jag tyst svor.
Doppar pennan i bläcket och börjar sedan att skriva på mitt nya ark.
"Jag beklagar verkligen...", kommer inte längre, fast jag försöker vara stark.

Känner hur det går runt i skallen och tårarna kommer ofrivilligt tillbaka igen.
Sympatin dränker mina tankar, liksom tårarna dränker brevet till dig, min vän.
Tar några djupa andetag, för innerst inne tror jag att jag vet.
"...förlusten. Jag förstår hur jobbigt...", gör jag verkligen det?

Begraver resten av mina tankar, känner mig likgiltig för min tomhet på ord.
Knycklar ihop pappret, lämnar ytterligare en bläcktårpöl på mitt bord.


Skriven 2006-08-25 | Kristian Lind © 1999-2010