Jag faller! Marken försvinner under mina fötter!
Mitt nysådda tro och hopp, slits upp med rötter.
Jag backade undan, tappade fotfästet och föll.
Krossades mot marken, med drömmar jag vidhöll.

En ensam vandring, i gränslandet mellan drömmar och verklighet.
Följer jag hoppfullt och trosvisst irrblossen i dimmans otydlighet.
De vägar jag finner, är de vägar, jag i tro måste våga vandra.
Många gånger jag valt vägar, för att behaga andra.

Tog mig knappt levande ur det hus, som brann ner.
Ändå, in i ett brinnande hus, jag på nytt mig beger.
Förväntar jag mig mer utav mig själv, än vad jag vet att jag klarar av?
Har jag överskattat tron på mig själv, när allt faller med mina krav?
Fel och misslyckanden som jag tenderar att göra åter.

Ur askan reser jag mig, åt mitt armod jag uppgivet gråter.
Av den ringa ork som finns kvar, väljer jag att agera.
Fastän förståndet råder mig, att bittert kapitulera.
Även då min värld förfaller i aska, om än tomhänt, står jag kvar.
Ända tills den dagen, då bägaren min är full, av mina levnadsdar.

Skriven 2007-09-04 | Krisse Lind © 1999-2007