Vi jagar då och då de platser där vi upplevde ting som kom att bli genombrott mellan världar och oss själva. Vi uppsöker barndomens platser för att förvissa oss om att vi funnits, levt, blivit och formats.

Vi säger kanske: skyll inte på mig för att jag är som jag är, du förstår, omständigheterna  var såna där och där  så det kunde inte bli annorlunda...

Vi var fattiga. Mamma änka med tre små oförsörjda barn, yngsta några månader före ettårsåldern. Hon behövde pengar, desperat. På omvägar om vilka jag svävar i okunnighet yppade sig möjligheten att 'hyra' ut mig som lekkamrat till en ung och sjuklig älskad, bortskämd förstår jag nu, gosse, två år äldre än jag.. Donald, vill jag minnas, Von Braunbehrens, absolut..

Restadel, lågadel, överklass. Alltså ägarförpliktelser, sjuklighet och manér. Sociala murar omgärdande deras  blåblodiga linjer. Ogenomträngliga för en åttaåring från landet i en österrikisk bergsby.

Slottsliknande hus mitt i byn Trappstegsgalvar, källarvalv, råbock hängande i matkällaren, granris i bukhålan, lavar med röda äpplen i långa djupa rader. Stenkar i stora köket med levande karp simmande runt runt.. En köksa modell rysk björn, fast tysk björn. En kalskallad kalfaktor med stickade gråa ärmmuddar uppdragna från de förvärkta händerna till armbågarna.

Bryggeri som gjorde öl enligt renhetspåbudet från sen medeltid, läskedrycker typ 'Limonade', Valskvarn, sågverk, brädgård, jaktmarker, hästforor in och ut ur skogarna. Park med lönn och lind alm och ask, plataner och valnötsträd, hästkastanjer. Stort och mäktigt för en liten grabb från små omständigheter.

Minnet spelar fula trick. Fasthåller ett och annat som bara har vag anknytning till vad som faktiskt var sant. Minns annat som ingen skulle säga högt, ingen kännas vid, men som ändå var sannare än sant.

Sonen i huset låg ofta till sängs. Var sjuklig, bronkitisk. Det var höst, kulen grådimmig november, en tidig morgon fann oss i för stora stövlar, paraply och nattsärk travandes uppe på en lång vedstapel. Hal bark, regn som kröp in under paraply och in i stövlar. Klart att vi blev ertappade. Frukostgonggongen dånade i hallen, men vi var utom hörhåll.

Idén var Donalds, inte min. Infångade och skamfullt förpassade till det kalla stengolvets badrum för avsplolning och torrfrottering, Donald av sin mor, jag av mig själv. Sedan gullandet med den klemade skyddsligen medan jag satt på en stol och skämdes, utskälld, dömd till att vara uphovet till den vådliga exkursionen. När den arga modern, vars ömhet inte utsträckte sig till inhysingen, ställde sig framför mig och anklagde mig för tiltaget såg jag hans ansikte  mellan hennes höftsatta händer och den ljusa cashmeretröjan hon bar. Han flinade, förlåten,  medan jag som bara följt honom fick veta att jag minnsann visade min låga klasstillhörighet , men vad annat var att vänta av detta 'Gesindel'.(Patrask)

Det blev första advent. Rummet som jag förfogade över hade en alldeles för stor säng, med alldeles för kalla ytor att värma av en liten spenslig pojk med koben. Ett gigantiskt klädskåp i mörkt valnlötsträ. Vaknade av ljussken från ett stearinljus. Hos Donald brann äkta vaxljus såg jag senare. En ädelgransgren hängde i ett snöre på klädskåpets dörr. På det satt försilvrade kottar och andra dekorationer. Mina ögon tindrade. Så lite man förstår.

Min fångenskap varade i flera månader, jag firade jul där, men minns inget av den. Jag gick i skola i byn, men eftersom jag var protestant hade jag särskild undervisning i religion i en grannby där en luthersk skollärare fanns. Man gick till fots. Donald åkte i familjens Mercedes vart han än åkte. Enda gången jag fick känna på det läderklädda sätena i baksätet var när jag kördes till och från tåget.

Jag kom tillbaka hem med stearinfläckar på den gråa rocken, med nerhängande fåll och olagade revor i tyget. Skorna jag hade haft på mig dit var försvunna och ersatta av något avlagt och nerbrutet. Min mors ansikte när jag möttes på stationen var fullt av förfäran. Jag hade farit bort av nödvändighet och farit illa på bästa diet av rådjur och karp.

Jag besökte Eichhofen många många år senare. Hittade byn, men inte slottet. Det fanns kvar,  dock var det inte så mycket större än en normal villa, trappstegsgavlarna fanns kvar. Och dörren till källaren utanför vilken den lilla bruna terriern  kom, såg, högg mig i handen och sköts av skogsvaktaren samma kväll, satt där den skulle.

Schloss Eichhofen var min barndoms mest välomhuldade sagoslott.

Jag hade beskrivit detta slott för mina barn i all sin prakt och härlighet.

Men min barndoms märkligaste vistelseort krympte till ett ingenting mot en kuliss av skallande skratt när de såg var jag verkligen varit. Kommer det på tal idag skrattar de än.

Jag unnar dem det.  Jag hade bott i ett slott där mentaliteten var i nivå med den simplaste kojan, att huset i sig inte var särskilt mycket större än så, är då helt i sin ordning.