Synen på aktiv dödshjälp behöver kanske sättas in i ett större frågekomplex för att man skall hitta ett sätt att nalkas problemet.
Dödshjälp är nog avhängigt hur man ser livet. Är livet bara min ensak och summan av biologiska faktorer då kan man ha en rent materialistisk utgångspunkt och konstatera att när en biologisk maskin inte längre är funktionsduglig så skall den i varje fall inte underhållas och hållas vid liv. Om den aktivt skall avslutas är då en fråga mellan den enskilda människan och den som skall vara den aktiva medhjälparen till detta avslut.
Etiskt/moraliskt dilemma trots en materialistisk grundsyn alltså. Vore det möjligt att helt och hållet vara 'biomekanisk' skulle det ju vara en enkel fråga. Men det är förekomsten av dessa andra värdegrunder, om vad som är rätt och fel etc, som ställer till det.
Ur en annan, oftast 'kristen' ståndpunkt ses livet som en gåva som inte primärt tillhör den levande. Människan är heller inte bara en biomaskin utan är i all sin skröplighet och tillfällighet ett skarn av en större verklighet.
Kroppen ses där som ett fordon för den verkliga människan som är en andligt besjälad varelse i en kropp. Kroppen är ett tillfälligt tält. Förr eller senare är detta tält slutkört och skall rullas ihop och som ett uttjänt kläde kastas i elden. Finns alltså ur den synpunkten ingen poäng vid att hålla fast i livet efter det att 'fordonet' inte längre gör nytta.
Att avkorta lidande för kroppen räcker då inte. Människan lider inte bara med kroppen. Dödsjälp blir ett fel fokus utifrån den ståndpunkten. Att man önskar livet ur sig behöver ju inte vara det samma som att livet är outhärdligt även om det känns så.
Men egentligen är varken självmord eller dödshjälp särskilda frågor. I allafall inte dödsfrågor utan livsfrågor.
De måste ställas mot en bakgrund av vad livet borde innehålla och vad det kan vara. En samhällstyp som försätter alltfler människor i livstillstånd som är outhärdliga borde ju ställas mot väggen först. Ett av skälen till denna utarming av livet är just den biomekaniska synen. Förnekelsen av människan som en andligt besjälad varelse till förmån för en förment vetenskaplig reduktion av människan till enbart biologisk bestämning är en av grundorsakerna till hopplösheten.
Så det är inte entydigt rätt att fördöma aktiv dödshjälp, lika lite som det går att straffa en självmördare, att hjälpa en människa som har en integrerad 'merlivstro' till avsked ur hyllet och jordehöljet är mellan henne och den som hon vill skall utföra handlingen.
Samhället borde tåla att sådana personliga kontrakt verkställs, men aldrig systematisera dem i en samhällsrättslig mening. Det får inte vara kollektivets normgivare som lagvägen skapar diktat för när livet skall anses vara över. Därtill saknar kolletivet varje kompetens.
Tror jag just nu..
|