Långt bortom tid och rum
på skogstoppar klädda

i mina drömmar
av guld

balanserar
solen mökröd

dess oranga strimmor
förgyller andarna

som i en magi dansar
som slöjor en hyllning

över myren

till jordens barn
som även jag nyss så var,

i bruset av all rikedom
den första tranan landar,

intill korpskrik från
morgontyst skog,

som en urvagga att gå till
som omsluter dej med sin stillhet

vysjar dej bland små holmar
av starr och hö,

till slut blir vi ett med myren
att varje morgon stiga som en
längtan,

bara få sväva dansa
som förgyllda slöjor,

och aldrig aldrig
ska vi dö.