Det finns en starkt materialistisk ström genom det samhälleliga tänkandet som mer eller mindre bokstavligen och öppet värderar och mäter våra liv i relation till vår nyttighet.

Nyttiga för samhällets funktioner.

Nyttiga inom industrin.

Förvaltare av det informationskapital som samhället sunventionerat oss fram till genom våra studieår.

När vi inte längre deltar i samhällets produktion känner vi oss onyttiga. Många nyblivna pensionärer hinner inte lyfta pensionen inan de är borta.

Känslan av att inte längre ha något värde eller i varje fall att bära misstanken att vara mindre värd om man är sjuk eller fattig är i sig välgrundad, för det är inte människan som sådan som räknas, utan en viss slags människa, den framgångsrika. Den nyttiga. Den som generar de skattemiljoner som ger maktutövarna instrument för att styra och bestämma över allt från barnfödande till dödshjälp.

För tro inte annat: dödshjälpsdiskussionen kommer delvis tillstånd av att människors värde kopplas ihop med deras samhällsnytta. Men jag påstår inte att den kostnad de betingar som onyttiga vårdobjekt är ett MOTIV för dödshjälpsdebatten. Men minskade samhällskostnader för onyttiga människor är en helt önskvärd effekt av dödshjälpen. Därför får frågan om aktiv dödshjälp aldrig föras av ekonomer och samhällsplanerare..

Jag säger alls ingenting om människor rätt till sin egen död. Jag har snuddat vid individer vars bottenlösa elände i kropp och själ gjort mig stum. Innan jag varit i deras sängkläder vill jag inget säga om huruvida vi skall ha skyldighet att tvingas leva för att samhället inte vill veta av döden. Som död blir man nämligen  riktigt onyttig.

Även livsuppehållande vård ger arbete och skattekronor. Aktiv dödshjälp å andra sidan tillför minskade utgifter för staten, en vinst det också.

Är du nyttig nog att få vård? Är du nyttig nog att få leva? Eller skall samhället styrt av politiker med nollkoll på livet bestämma ?

Svåra saker...