Mamma, Pappa, är ni där?! Jag börjar känna mig så ensam här. Hoppas verkligen att allting är bra med er. Jag var olydig, jag vet, men jag gör aldrig så mer. Jag förtjänade mitt utegångsförbud men jag skulle vilja krama er nu, jag hörde konstiga ljud. Förresten, hoppas att ni eldar och så, jag är iskall, det känns inte som att värmen är på. Ni kanske tycker jag är fånig och dum men månljuset kastar läskiga skuggor i mitt rum. Pappa, jag vet att du avskyr att höra mig klaga men jag kan inte sova, jag vill höra en saga och jag skulle vilja låta lampan vara tänd inatt, höstens mörker färgar fönstret så svart.
Det hände nåt på golvet, jag är ledsen Mamma, men pottan var för full, jag torkar upp det med desamma. Jag hade kissat genom fönstret om det inte var för dessa galler men jag vet att dom är där för mig, så att jag inte faller. Mamma, Pappa, är ni kvar?! Det känns så himla ensamt när man inte får nåt svar. Jag vet att jag har frågat hundratusen gånger förr men snälla kan ni inte låsa upp min dörr? Jag har så ont i magen, den kurrar mer och mer. Jag har svårt sova, jag kan inte sluta tänka på er. Jag vet att ni behövde ta semester men jag hade önskat att ni åtminstone hade lämnat lite rester. Det kryper svarta små djur i min vattenskål, jag la några i en burk men jag tror den har ett hål. Jag jagar dom ibland för att hålla mig varm men det gör ont när jag rör mig, ja, ni vet min arm. Men den är nog inte längre bruten, jag lindade upp den på en pinne som dom gör på akuten. Det känns mycket bättre nu. Pappa, vi kan låtsas att det inte var du.

Höljt i ett dunkel, bakom glömskans ridå
Göms det som inte borde finnas men som finns ändå
I skuggor dit ljuset aldrig verkar vilja nå
Döms de som inte skulle leva men som lever ändå