Strax innan du somnar, ligger du tyst
I hopp om att du ska bli kysst
Kniven i hjärtat rör inte längre din själ
En sista kyss blir mer som ett fint farväl

Men lemmarna domnar likt sladdrig porslin
Och läpparna blånar med slokande min
Munnen fylls av svart slam och din hud blir sträv
Medan tankar nystar upp hela livets väv

Minnena vittrar och köttet bryts ner
Men hopp är det sista din kropp överger...

Tiden maskar sig fram allt som buken sväller
Av larver som kravlar och väller
Du kämpar i tystnad, försöker hålla du ut
Men plötsligt tar hoppet bara slut.

Då möts era läppar, så ger du dig av
Från den svartklädda mannen som står vid din grav