Jag har väntar vid avgrundens rand med en telefon i min hand
Och huvudet nedgrävt i sand
I hopp om att höra din röst
Och känna din tröst
Men förbereder mig på att hjärtat kommer slitas ur mitt bröst

Jag har offrat allt, det känns tomt, mörkt och kallt
Jag vill slicka såren men min tunga är för salt
Det är tyst i telefonen, batterierna är slut
Och jag har grävt mig själv så långt ned att jag inte hittar ut
Väggen mot fallet är lövtunn
Och jag har inte kraft nog att bestiga denna bottenlös brunn
Undrar hur jag hamnade här
Hur kan ett växande vaakum sluka allt man är?
Vill kunna känna och vara stark på samma gång
Men tiden är knapp, djupet är svart och vägen upp är lång...