Det fanns en otvungen och lättsam stämning hemma hos fröken Linnea, ett enkelt hem, i närheten av storstaden, han noterade i förbigående några pärlhyacinter i fönstret, en enkel kvinna tänkte han, och så i diametral motsats till de övriga han mött.Hon ville bjuda på kaffe, och han tänkte i sin förvirring att det här var en ovanlig kvinna,inte så farlig heller, även om hennes attraktiva yttre kunde ge upphov till vissa farligheter längre fram, nå det fick vara nu, han skulle ändå få mardrömmar om Daniela och hennes gevärshantering......
Hon kom in i vardagsrummet med två koppar kaffe och några tydligen hembakta kanelbullar.
- Jaha, sa han nästan blygt nu, fint här.Så enkelt allting.
- Jaa....jag arbetar ju en hel del.Jo visst är det enkelt.
- Jag älskar enkelheten.Den vackra och sköna enkelheten! Du vet att de här kvinnor jag råkat möta var långtifrån enkla.Dom var komplicerade.Och det gav mig vissa komplikationer...även om jag nu lagt det bakom mig.
- Och du själv?
- Jaa....jag är nog både svår och enkel. Men här känns det enkelt.Men vad är nu enkelt i livet egentligen?Jaa........kära Linnea....

Det blev tyst en lång stund.Han skruvade lite på sig i fåtöljen.

- Jo....Linnea, jag har betett mig som ett svin.Ett stort svin, jag borde be dig och andra kvinnor om ursäkt men....de var för många, de steg mig åt huvet!
- Men.....varför ska du be mig om ursäkt?
- Ja men din gästfrihet, jag menar du har väl annat att göra än att lyssna på mig?
- Näej inte just nu.
- Jaa livet är konstigt.Jag har inget just nu.Mer än din visuella skönhet framför mina ögon.
- Du är lite konstig du.
- Javisst, det är också ett problem.
Linnea såg lite undrande på honom, det fanns ju en slags ambivalens över honom hon hade ju mött patienter, men den här var egendomligt charmig i sin uppenbara bitterhet, måste ju vara en sorts stark man ändå, tänkte hon.

- Jo, sa hon, problem är väl till för att lösas.Jag ser så rationellt på det hela.De här kvinnorna kanske du ska undvika då........?
- Ah! Som om jag ej försökt!Låt oss lämna det här ämnet.Var arbetar du mer exakt om jag får undra?
- Jaa.........medicin avdelning 19 här i närheten.
- Jaha....ja det är ju tråkigt...
- Inte alls tråkigt, varför skulle det vara tråkigt att hjälpa människor?
- Jaa........inte vet jag.Jag har aldrig försökt.
- Hmm....nej men det kanske är på tiden, du kanske kan lära dig.
- Jamen kära Linnea....jag är för gammal att lära!
- Ja nu måste jag iallafall arbeta, så får du väl sitta här och filosofera ett tag...

Linnea försvann relativt kvickt med ett varmt leende på läpparna.
Vår hjälte satt och rannsakade sig själv.Allt hade ju egentligen varit rysligt.Hans egenmäktighet hans allmänna svammel om kvinnor, hans helt totala självupptagenhet.Han kände plötsligt ett bottenlöst självförakt, det enda som kunde uppväga den känslan var ju Linneas unga och självklara klarsyn.
Han kunde fortfarande se Danielas gevär framför sig.Han kunde se hennes omåttliga hat, vilket kanske speglade hans egen totala självcentrering under denna tid.
Nu kände han en ofrivillig dragning till Linnea, men den var av andligt slag, det fanns ingen kroppslig anknytning,även om hon var en strålande skönhet, men det fanns inte i hans inre rum just nu.
Helt utmattad lade han sig på soffan och drömde mardrömmar om de farliga fröknarna, men nu kom snart sjuksköterskan hem, det måste hon ju göra tänkte han dunkelt i sin dvala..........