Jag minns. Hon kom ut sist med en stor blå handduk virad runt kroppen. Alla följde henne med sina skeptiska, granskande blickar. Gav henne elaka leenden. Och lät henne kännas vid valkarna på ryggen, den utputande magen och låren som gnuggade mot varandra när hon gick
Jag kommer ihåg hur jag tänkte att jag ville trycka in mitt ansikte mellan de låren. Hur jag föreställde mig hur hon skulle lukta där. Och kännas. Och smakas. Jag blev tvungen att sitta med benen i kors på bänken sen.
Jag kanske kommer glömma det. Det är en sådan episod som jag gärna skulle vilja glömma. Men jag kommer alltid att kunna höra kommentarerna, tysta men ändå tillräckligt höga.
- Fy faen. Jag tror inte man skulle kunna knulla den där ens om man fick upp den. Får väl aldrig plats mellan dom benen.
- Va i helvette? Lägg av, jag tror jag spyr.
Hur hennes ögon såg ut när hon hörde deras ord. De var hårda på ytan. Härdade. Under var de lika mjuka och sårbara som hennes kropp.
Killarna, mina vänner, låtsades kräkas bakom lärarens rygg. De tafsade på hennes kropp och fejkade anfall av äckel.

Det fortsatte i omklädningsrummet sen. När hon inte var där. Bland nakna killar, vitt fuktigt kakel och hemlig beundran av kamraternas kroppar. Det var så det brukade vara. Beundran förklädd till förakt och förtryckande.
- Haha, den kuken skulle kanske kunna knulla valen. Som en liten ostkrok.
- Vem är det som runkar till den tanken? Du för satan!
Jag visste vad som skulle hända om jag protesterade. Ändå kunde jag inte låta bli att säga något, något svagt som inte skulle göra den minsta skillnad.
- Lägg av, sa jag tyst. Hon är väl inte så illa. Mia menar jag.
Och alla började skratta, höga, mosande skratt. Jag kommer ihåg hur jag trycktes mot golvet av deras flabb. Jag låg med kinden mot avloppet när någon pratade, jag hörde inte vem.
- Don’t fall in love with the fat girl, mate.
Sedan fortsatte de att jämföra kukar med varandra.

Och jag kommer ihåg en dag, grå precis som alla andra, då jag krockade med henne. Mia. Killarna såg på, de satt på bänkar i hotfulla rader med brett särade ben. Ryggarna var slappa, bakåtlutade. Coola och självsäkra. Och deras ansikten, prydda av leenden som sa vad jag var tvungen att göra.
- Du tar ju upp hela jävla korridoren din feta, äckliga kossa.
Hennes ögon. Fortfarande lika starkt i minnet. Hur de blev mjuka. Och förlorade all färg, blev döda. Hon tog upp sin väska och sprang.
Jag var alltid rädd när jag tittade på henne i korridorerna efter det. Fast jag gjorde det i alla fall. Och jag tyckte hon var söt. Men det var ingen annan som la märke till hennes röda kinder och hur hennes ögon verkade ändra färg i olika ljus. Eller hennes putande läppar och fina haka. För alla andra fanns bara fettet, det äckliga, smittsamma.
Och ibland var jag tacksam för det. Att ingen tyckte om henne. Att ingen orkade le mot henne eller säga hej eller bjuda henne på helgens fest. Det gjorde det lättare för mig. Att hålla mig undan och inte göra mig så fruktansvärt… för jag visste att det någon dag skulle komma att finnas någon som mig. Någon som skulle drömma om henne, hennes kropp mjuk intill sin. Brösten, stora och tunga mot rygg, bröst, mun. Som skulle vilja begrava ansiktet mellan hennes tjocka ben och få kinderna smekta av hennes lår. Och som skulle dela min hemliga vilja att äta henne. Äga henne. Och mest av allt, älska henne.