Vi sjunker,

dyvickan ur vår titannic

är urdragen

vi hör inte det inrusande vattnet

för schlagermusiken på dansdäcket

vi som inte vill ta plats

i tidsandans bräckliga livbåtar

lyfter blick med hopp om starka händer

bjudande oss att gå på vattnet

men det vi ser är de förljugna

liljevita pianisthänderna

de som skyr all smuts

allt gement arbete

Men det är snickarens sträva

urkraftiga som behövs

om det alls skall bli

vare sig räddning ur nöd

eller rum att vara i

Du timmerman

slå näven

i bordet

slå sista spiken

i förfallets kista

öppna dörren

till dina nya rum