~¤~

Förlorad när sömnen tar dig
i fönstrets vårdoft en timme i taget

när sjukdomens misär besegras
sjunker innan den hinner stegras

när känslorna inombords svallar
i kärlekshatets utåtriktade hallar

som vårfloden som översvämmar
vallar så broar och städer rämnar

efter att hästen med fingrimman
tar dig över stranden som glimmar

tappar kontrollen i styrd galopp
i stilla trav tills solen går opp

för kärleken var din ömmaste vurm
alltid rädd att det varmaste blitt ljumt

så du sitter på en parkbänk
under gatlyktan släckt
mitt ibland alla de familjära
ansikten av din släkt

LPWJ 12-13/04/10