Oroliga själar intryckta i den översta lådan i min byrå och de skriker likt tinnitus i mina öron när jag sover. De kryper alltid fram sekunden efter jag släckt och när jag står i mörkret blir jag ett med det, ibland tvivlar jag på att jag ens finns. Min personlighet finns på burk och när jag står där framför spegeln och försöker få ett svar som jag för längesen borde funnit så står jag bara där och gapar som en tom ketchupflaska. Jag har ett namn som jag aldrig riktigt levt upp till och jag undrar om namnet gör personen eller personen gör namnet. Kanske inget av de. Man bara är som man är för att man inte blev som man skulle, namnet är en julbonus som ett bevis på existens i andras öron, eller? Jag kan bara dra en slutsats angående min identitet;

Jag kanske inte vet vem jag är,
men vad spelar det för jävla roll


när jag vet att jag är

din.