Jag försöker inte dölja någonting för den värld som kryper in genom dörrspringan, ålar sig längst in i min låsta byrå och rotar djupt inom mig själv. Jag vill vara öppen som en bok men efter att ha funnit mig själv flertal gånger med urrivna sidor så kan jag inte vara det längre. Jag har svårt för att lita på människor och det var mitt första steg åt fel håll. Som Aksel skrev en gång i sin bok "En flykting korsar sitt spår", tio lagar. La jag denna lagen på minnet: "Du ska inte tro att du är något". Jag försöker bara vara mig själv, vem det nu är. Jag kanske mest påminner er om någon annan för jag har själv inte hittat svaret på den fråga jag själv skrev. Frågan är om jag någonsin kommer att göra det? När jag läser om en bilolycka är det som en miniatyr av en människa står på min axel viskar i mitt öra "Det skulle vart du". Jag försöker vifta bort rösten trots att jag håller med. Det skulle vart jag. Det är kanske dumt att tänka så, men jag skulle inte ha någonting emot det. Att dö. Att flyga med Peter Pan till Landet Ingenstans och aldrig bli vuxen. Att gå bredvid Bröderna Lejonhjärta på en liten stig i Nagijala. Att förevigt segla världen runt om och om igen. Människor kanske skulle undra, varför hon? Hon verkade vara så lycklig. Jag hörde en gång att en sa att mitt leende var som en epedimi, det gick inte att inte bli smittad. Men det är så mycket ni inte vet. Jag skulle vara som gårdagens nyhet i aftonbladet, men nästa dag bortglömd för ingen bryr sig längre än 24h. Trots att jag ett tag kunde X2000-tågtabell utantill och trots att jag så länge velat försvinna att jag blivit galen på mig själv. Så kan jag inte. John Lennon skrev inte raden för att klyscha upp en av deras största hits. Jag hatar mig själv ibland för att jag haft så hemska tankar utan att tänka på de som faktiskt älskar mig. De som skulle bli förstörda om jag faktiskt försvann. Det är tack vare de jag fortfarande andas. Lever. Det är sant som Beatles säger. All You Need Is Love.
Och kärlek har jag gott om.