Som ett pussel låg jag utspridd över hela golvet. Igen. Du verkar aldrig tröttna på att krossa mig och sedan spotta på den röra du aldrig kommer erkänna du är ansvarig för. Det gör ont att älska dig. Att älska någon. Tack vare dig. Ibland ligger jag vaken flera timmar i sträck och bombar mig själv med frågor jag förmodligen aldrig kommer få svar på. Som "Kommer jag någonsin bli, som jag var?" Du har förstört så mycket och jag har fått städa upp mig själv så många gånger att jag inte längre vet vem jag var. Eller vem jag Är. Det var som att du ritade en karta till ingenstans och jag glömde lägga ut brödbitar så jag skulle hitta tillbaka. Kanske glömde jag det medvetet för att jag inte trodde du skulle vara anledningen till att jag gick vilse. Trots du sårar mig gång på gång klättrar du alltid in till mitt liv genom fönstret och jag vet att jag borde ha stängt det för längesen men jag saknar dig. Trots allt. Det var först jag såg dig med henne. Hon som äventyrade vad vi hade från första början.
"Hon är ingenting jämfört med dig."
"Jag vill inte ha henne, jag vill ha Dig."
"Snälla förlåt mig, jag var full och dum, jag älskar ju dig."
Jag har gråtit mig till sömns tillräckligt nu, jag behöver inte någon som dig i mitt liv om jag ska gå vidare. För det gör jag. Jag önskar jag kunde skriva "gjort" men jag är fortfarande fast i den processen. Jag är på rätt väg och jag tänker inte tillåta att dina lögner krossar mig. Igen. Du är numera ett utrivet kapitel ur mitt liv, älskling.