Det var som en blixt från en klarblå himmel, men istället för åska var det ilskna telefonsignaler. Jag förstod inte orden som försökte tränga sig in i mina öron med våld, det här kunde inte vara på riktigt. Min första tanke var att detta måste vara en hemsk dröm för det som rösten försöker intala mig hänt var sånt man läser om i tidningen, ingenting man själv får uppleva. Någonsin. Jag har fortfarande inte vaknat, trots jag nypt mig själv och hållit andan tills jag vart sekunder från att svimma. Det här är inte sant. Kan inte. Får inte. Inte du. Vem kunde tro att en sådan glad person som du var så olycklig? Visste någon? Jag minns dig som den 24h glada killen, som alltid hade roliga kommentarer och knasiga ideér. Ett ord kunde sammanfatta dig. Underbar. Tre år gick vi i samma klass och utan dig hade inte vår klass varit densamma. Jag vet inte vad jag ska säga mer än att vi saknar dig. Du kanske trodde att ingen skulle bry sig. Jag antar att du fick det påståendet tillbaka rakt i ansiktet när du själv sett alla tårar som runnit enbart för Dig. På fredag klockan 14 ska jag säga farväl till dig på minnesstunden. Jag och flera hundra andra. Du hade inte en aning om hur betydelsefull du var. Och vi hade inte en aning om hur du faktiskt mådde.



Innan jag hann förstå att ditt liv var som ett krig,
var du redan en slagen hjälte, i en strid mot dig själv.