Ingen skugga faller så hårt som min och när jag går i mina boots av järn är det som att marken under inte längre finns. Det är jag, mina boots och en blå himmel, men himlen målas snart om till svart och i just det ögonblicket börjar det.
Min skugga faller alltid först och det är först när vinden piskar mig i ansiktet och den svarta himlen riktar sin käft mot mig, jag också gör det. Faller. Jag faller i en evighet som egentligen bara varar tio minuter och precis när jag och järn-bootsen ska slå mot marken

vaknar jag.