Det är numera så självklart, att människor kan förflytta sig hursomhelst över globen i hög hastighet, att tanken därom inte är underligare än den om att man kanske skulle peta sig i näsan, vilket senare naturligtvis är att betrakta som en mänsklig rättighet.
Huruvida önskan om att närsomhelst, när man upplever ett behov därav, att man oavsett tidpunkt omedelbart skall få flygbiljett ordnad till avlägsen ort, att också detta är att betrakta som en omistlig del av människors liv tillika en rättighet, är måhända inte lika självklart.

Det senare blir tydligt, när som nu Underjorden besprutar vår atmosfär och gör den ofarbar.
Stackars människor, säger jag. Ett liv utan flykt är nog omöjligt att tänka sig.

Ungefär lika omöjligt som utbrotten från vissa verk, vilka många nu vilja bygga ut.
Glömda äro förvisso askmolnen från Tjernobyl.

Och nya flygstopp får vi knappast i vår tid.
Halleluja!
Om nu inte också Askja vill sälla sig till de osannolika förtretligheter, som av och till har en illvillig benägenhet att kunna gäcka människans mest storstilade planer.

Så jag ägnar mig stillsamt åt näspetande och betraktar världen vid mina fötter, där just en blåmes från holken intill råkat tappa ett knippe bobyggnadsmaterial, bestående av skickligt hopsamlade osannolikheter:
ragg från älg, ett långt pälsstrå från rävens svans, någon svenskhareull samt en bit mossa, Hypnum vill jag tro. Alltså allt i samma fång.

Chapeau bas!