Löven ligger som en matta och det är svårt att säga om det är gräs eller asfalt jag går på. Jag lyssnar på min favoritlåt som jag glömt texten på och pillar ur ena hörsnäckan som skaver som krossat glas, bara rinnande blod från örat som saknas. Klockan är snart tolv och jag har suttit här på bänken vid sjön längre än vad jag tror. Det är nästintill kolsvart och det enda ljud som faktiskt hörs är ankornas klagosång och vindens brus som får trädens få resterande löv se ut att leva sitt egna liv. Jag är kanske egentligen inte så ensam som jag känner mig, för varenda centimeter omkring mig finns det något. Månen är täckt utav ett täcke av moln och det är knappt jag kan placera den på himlen. Några få stjärnor stirrar frågande på mig, kanske är det dags för mig att gå hem. Två svanar simmar mitt på sjön och jag kan inte låta bli att tänka på kärlek, ett ämne som alltid lyckats dyka upp under en sten eller bakom en husknut. Det slår mig att jag faktiskt aldrig tänkt på att naturen kan vara så vacker. Kanske om jag sitter kvar här ett tag till, blir jag ett med den.