Gatorna är inte längre så tysta som de en gång var, vi bor i en trasig stad med trasiga gatulampor där trasiga människor trampar på trasigt glas barfota. Vi kan inte längre höra när fåglarnas vingslag brottas med vinden och sjön speglar inte alls det ansikte som en gång dolde sig där i vattenytan. Vi hittade aldrig det vi var ute efter, kanske, för att vi aldrig gjorde oss besväret att leta. Luften vi andades var tyngre än vanligt och den la sig längst ner i mina lungor, som att säga ifrån... att någonting var fel. Jag vill ibland gömma mig i en skugga och bara försvinna en stund. För i vår trasiga stad går samma gamla trasiga människor barfota i samma vanliga trasiga glas och verkar inte ens vara medvetna om att de blöder.