Många gånger kan jag känna att jag saknar den vän som kunde få mig att känna mig älskad och få mig att känna mig sedd, åhhh vad jag saknar den känslan. Men samtidigt är det just den känslan som sänker mig.
Jag saknar det där skrattet som så ofta fanns hos mig när jag var yngre, den där sprudlande, hysteriska och underbara känslan som nu inte gör sig påmind särskilt ofta. Jag är en blå person, ibland ljusblå, men många dagar är jag mörkblå och vissa dagar är den blå nyansen nästan svart, det är då allt brister.