Förtvivlat håller jag fast vid det som är mig kärt.
Ett krampaktigt tag om det som är guld värt.
Rösterna smider ränker ur skräckens källsprång.
Av mina rädslor bereder de vägen för min undergång.
Undergräver min värdighet, inifrån förtär den,
som ett gift som stadigt pulserar i blodkärlen.
Sakta och tyst dräper det liv, som är mig givet.
Finns ingen utväg, bara detta enda alternativet,
en dans med djävulen och jag får tillbaka livet.

Skriven ‎2010-04-23 | Kristian Lind © 1999-2010