Du sa jag var din boj
Din räddare när nöden var som störst
Din livboj
Fast förankrad i grunden

Du sa:
Att när det blåste och stormade som värst runt Dig
När kaoset nästan kvävde Dig
Så grep Du tag i Din enda förankring

Det var jag

När Du sögs ut i virveln igen
Såg Du mig stå kvar
Du visste inte om Du skulle orka ta Dig tillbaka

Där stod jag, fastfjättrad i jorden
Jag såg Dig dras med i vågorna
Kallt, mörkt, farligt…

Kunde Du ta Dig loss från dessa krafter?

Nu när stormen bedarrat
Har Du kommit tillbaks

Vattnet omkring Dig
Kav lugnt
Stilla
Knappt en krusning

Du liknar mig fortfarande vid en boj
En boj som står där förankrad och fjättrad vid urberget

En boj som fått sina törnar

Kantstött och med repor som liknar sår
Som ett fartyg kört över med sitt skrov

Tilltygad och smutsig
Av fåglars skrän
Av fåglars pickande
Av fåglars träck

Men fortfarande förankrad efter alla dessa år

Nu kramar Du krampaktigt om bojen
Med alla dess ärr
Med kätting drabbad av rost
Men med dess kärna intakt

Jag ber Dig att aldrig släppa taget
Att aldrig släppa bojen

Du säger att du aldrig släpper Din livboj
Och lägger kinden mot dess skrovliga yta