~¤~

Men när hon icke längre kunde dölja honom, tog hon en kista av rör, beströk den med jordbeck och tjära och lade barnet däri och satte den så i vassen vid stranden av Nilfloden.  (Exodus II:3)

I

Hör vår vårsång
vi sjunger - och tystnar
och ser - och ler
snön har nått sitt
bäst före datum nu
ebbar ut ;
nedskriven i kapitlet
på sidan innan
det nya
på den levande vibrerande
skrivmaskinen ;
ur TV:n
bruset från sammansmältningen
av all musik
till en.


Rullande i ockrafärgad
strandsand
glänsande hud liksom av saffran
uppå gråzonens vita pappersark
av den nya dagens
vattenglas i ökentorkan.

Liksom den negativa polen
ringkastar metallspånens
grader i halvcirkel
runtom Alltet,
likt backanternas
danser
kring Bacchus.

Sjungande sitt sinnlighetens Te Deum
medan natt ännu rår
innan den
nya dagens
första allseende
fiskmås
åtföljd av
alla andra
bevingade
varelser.


II

På stjärnverandan
ännu ej utslocknade
varken de eller vi
född dödsdömd
ur havstången
rest sig
sången från sirener
i väven av tid
de mönstrade
skogen av livstråden ;
ödmjukhet inför
Alltets frid.

Stjärnorna lyser på dagen osynliga.
Bekräftar dem gör vi,
om natten,
då vi ser de beskyddar oss.
Stjärnorna lyser på dagen osynliga,
men innerliga
ner på oss
från det yttre kosmos.

Sitter på stolen bredvid
om natten besöker
uteterrassen, och våra inre
rymdsökande
Världssamveten.


III

Det är,
Tre dagar efter det att
vårens nya Domedagspräster
sa att "Världen går under i morgon!"
Sorgens tår sår och så
återbringar ny skörd åt Framtiden.

Bland stubbarna sår nya frön till idegran
och blommors och örters fägring
Så länge papper finns - så länge det finns papper kvar
får orden plats
att synas
och finnas till ;
som bränningar vid sjö och hav
himlens varma öga
vattnets vita skumkräm
det finaste crème de la crème
varelser i djupet
och på land
blodet som binder samman
floder av vatten
i kvällnings
solnedgång
varmt gul, orange
sedan mörkröd
lila
mörkret än en gång
innan ljuset.


IV

Vatten och jord
som skänker liv
dess gravar
i boksidorna av tid
bokträdens löv
bevarar.

Barnsbens födslorätt
åldringens stam
behandlas
på ärevördigt sätt.

Solnedgångens röda floder
alltgenom
fruktvävnaders sköra nervdelta
en arkipelag
av morgondag.


V

Den gemensamma barnatron
inför vetenskapens
minsta insekter
betrakta naturen
som
naturen betrakta oss
genom samma spegel
gemensamt förstoringsglas
ögon med samma DNA
en kropp
Världssjäl.

Barnet som upptäcker
landet genom
sommarvassen
Livet som
jordens första stam.


VI (Epilogue)

Lagun av viol
udda fågelart
från söder
Nutidens släkters
mytologiska
ödeslott
från nord.
Skrivna som
kapitel
i kyrkogårdars
rader av granitsten
kärna av liv
mjölk,
smör och
grädde,
ost och vin.

Kasta ankar
i min
vik.

Svanparet krusar vattenytan
krusar ingen
krusas ej heller
av ingen
hör naturens
röst i träden
i en sällsamt vacker
ohörd oerhörd melodi.

Melankolins metaforer
citronfjäril över ormbunkar
mästerliga är minnesåren
åkerhägring och ruttna stubbar.

En blöt strand efter regn.
Doft av bevarelsens näver.

I hamn är själen

Exodus

Lumen Mundi

Skänk, ljuset över världen

L Patrik WJ 24/04/10