Vid begravningen av en isprins
gråter ingen
men våren kan näras
av hans vissna kropp
och sträcka sig genom skogar
i trollvuxna grenar
och pånyttfödda blomsterängar

Är hans andedräkt där
i morgondimman?
blir den till rimfrost
över gräs och vitsippor
innan solen vaknar

Jag kan fråga honom det
när hans vätskor rinner ut i någon sjö
där istäcket
just avlägsnats

Om han är ensam nu
när jorden fridfullt tinar
runt hans smutsgråa aska
nu när bara natten är mörk
som hans försummade själ
och bara månen lyser kallt som hans blick
över slumrande fåglar
och nyvakna flugor

Han är som midvinter i mig
som en vinterstorm
men just för att våren sakta vaknar
kan ingen gråta
vid begravningen av en isprins
just för att knoppar brister
och naturen slår ut blommor
som utsövda ögon
just därför
gråter ingen
men kanske just därför
gråter jag