Jag glömmer aldrig när mamma sa åt mig att satsa allt.
"Du kan om du vill!" sa hon.
Trots allt som hänt, ångrar jag inte att jag trodde på hennes ord.
Hon trodde ju alltid på mig.


Förlåt Schlomo.
Om jag bara hade lyssnat på dig
hade detta kanske inte hänt.
Istället var jag både blind och döv
för allt du hade att ge mig.
Hur kunde jag någonsin ta dig för givet?

Den enda som förstod
vad som höll på att hända var Joe.
Jag försöker fortfarande sudda bort
hans genomträngande blick
från sista gången vi sågs.
Första och sista gången efter min hemkomst
från L.A.
Joe var en riktig vän. En av mina få.
Jag antar att han förstod att jag ljög
när jag sa "hablamos otro dias".
Vi skulle aldrig prata igen.


Det var tre personer som konstant
fanns i mitt huvud
från att jag satte mig på planet,
fram tills nu.
Men jag har bestämt mig och det finns inget
som varken mamma,
Schlomo eller Mabel kan göra åt det.
Trots det är jag dem evigt tacksam
för att de alltid fanns där för mig.


Så nu står jag här, ensam.
När allt kommer till kritan är jag så gott som död redan.
Egentligen skriver jag detta brev
för att jag vill att mina närmaste ska förstå;
Jag kom aldrig hem från L.A.
Mitt liv slocknade efter bara någon vecka.

Mamma, Mabel och Schlomo.
Jag älskar er högt.
Lev era liv för mig också.
Snälla, minns mig som jag var
när jag levde på riktigt.














Förlåt.

//Carmen Diaz